En person tog livet av sig, för att han/hon var lycklig. I avskedsbrevet stod det så här:
Jag kommer aldrig bli lyckligare än vad jag är just nu, därför valde jag att sätta ett slut på det hela så jag kunde dö lycklig.

Hur långt är man beredd att gå för att få ett lyckligt slut? Ska man verkligen sluta när man har som roligast? Frågan är om det är hemsk eller fint..