Minuter, timmar, dagar, månader.
Morgnar, dagar, kvällar,nätter.
Den tiden betydde ingenting längre, det var bortglömd, det hade hänt så mycket mer nu. Nu var det inte ens dagar kvar, inte timmar och inte minuter...lidandet var slut!

De kanske inte var tillsammans jämnt och ständigt men kontakten mellan dem var ihärdig och stark. Av någon oförklarlig anledning klarade dem sig inte utan varandra, de var varandras droger. Likt en rökare behövde sin cigarett behövde Heidi, Robin. Egentligen var det helt sjukt, hur beroende hon var av hans närhet, hans kommentarer och kanske allra mest hans respekt. När han pratade med henne lekte livet. Visst hände det att hon försökte, ja försökte bli av med sitt beroende. Men abstinensen blev alltför stor. EN DAG...ja, en dag var det längsta hon kunde isolera sig ifrån honom, sen blev det för jobbigt och saknaden blev för stor.

”Men Heidi, du är inte kär i honom då? Asså det låter verkligen så...”
Denna fråga eller snarare detta konstaterande nekade hon alltid bestämt. Vad då kär?! Klart att hon inte var kär. Hon var inte ens den typen som gick och blev kär. Trots detta gnagde frågan lite inom henne men hon valde att envist ignorera den.

Egentligen hade Heidi allt hon behövde, men ändå trånade hon efter mer. Det var en gammal ovana hon inte lyckats bli av med. En känsla av att aldrig bli riktigt nöjd, att aldrig tro att hon fått något bra på kroken. De flesta killar var svin enligt Heidi och med tiden hade hon väl blivit lite utav ett själv. Den senaste tiden hade det hänt att hennes oskyldiga flirtar hade slutat i brustna hjärtan. Det var ju inte det hon ville, vilket skämt hon var! Hela hennes liv hade blivit en enda stor såpopera. Drama, drama, drama! Om hon hade fått se allting utifrån, ifrån någon annans ögon hade hon varken känt igen sig själv eller det liv hon levde.

Robin hade blivit en del utav Heidi och hon kände honom utan och innan. Därför märkte hon när allt började gå utför. Hon fnös för sig själv. Nu så här efteråt förstod hon ju hur naiv hon hade varit. Hon hade suttit om kvällarna och desperat försökt att hitta orsaker till hans underliga beteende. De små hintarna han försökt att ge henne hade hon envist ignorerat. Nuförtiden kunde det ta timmar innan hon fick svar på de sms hon skickat, förut brukade det ta sekunder. Meddelandena hon fick var nu korta och precisa, förut brukade de vara långa och fyllda med massa härliga små kommentarer som fick henne att le. Men kanske mest plågsamt var övergången, den dära övergången när hon tappat honom. När de blivit främlingar för varandra, främlingar utan något förflutet.

Allt som de haft tillsammans valde han nu bort och kvar blev bara de originella, uttjatade fraserna, de som man brukar få höra från någon avlägset bekant. Hon log inte längre men hon vägrade att ge upp. Varje dag försökte hon naivt att få tillbaka den Robin som hon en gång hade känt men detta förgäves. Meddelandena förblev kala och blanka. Vardagen flöt förbi i ett enda töcken. Ibland försökte hon att le när hennes kompisar sa något, men leendet sträckte sig inte längre än till den ena mungipan. Det var bara en fasad hon satt upp för omvärlden, den värld som hon inte längre levde i. Man behövde bara titta på henne för att förstå, ögonen var blanka och inget tycktes fånga hennes uppmärksamhet. Hon var inte längre kontaktbar.

Han hade lämnat henne för en annan tjej. Någon som passade honom bättre, någon som kändes som ett lite mer självklart val för honom. Heidi och Robin hade aldrig varit särskilt lika men hur var det egentligen? Drogs inte olikheter till varandra?

Hon hade insett det nu, att de båda inte varit kära. Hon hade varit upp över öronen förälskad i honom medan han bara sett henne som en fling. Och nu stod hon där, kvar med minnena av honom. Minnena som tidigare fått henne att le men som nu istället var som knivhugg i hennes hjärta. Egentligen betydde de ingenting längre, nu när han förnekade dem. Den underbara tid de haft tillsammans kunde lika gärna varit en dröm. Heidi rynkade pannan. Det hade nästan varit bättre om det faktiskt varit en dröm, då hade hon i alla fall kunnat vaknat upp och gå vidare. Men nu var det inte det, och hon skulle aldrig få gå vidare...

För första gången på länge kände hon sig levande, tankarna rörde runt i ett enda virrvarr uppe i hennes huvud. Hon såg den där första gången hon träffade honom, hans sneda leende, hans gullig smilgropar, hans underbara skratt, kvällen i hans bil och sedan bråket. När hon öppnad ögonen hade omgivningen blivit suddig och en kall tår fylld av smärta föll ner över hennes kind. När droppen träffade tågrälsen insåg hon att dagarna var över, timmarna förbi och minuterna räknade. Någon sekund senare slog det enorma trycket ifrån tåget emot henne och den sista smärtan och sorgen slogs ur henne. Det var en underdrift att säga att hon behövde Robin likt en rökare behövde sina cigaretter.....

För likt ett hjärta behöver syre för att kunna slå behövde hon Robin för att kunna leva, hon älskade honom och det hade hon alltid gjort..!