Är det inte sjukt? Hur kär man kan vara i själva kärleken. Att man låter allt annat falla bort...ens vänner, ens familj och till och med ens liv. Jag är inte den första o definitivt inte den sista som kommer att säga det...tänk att det ska vara så förbaskat svårt!

Jag tror definitivt inte att någon har fejkat kärlek men kanske har den aldrig funnits där? Kanske har man bara hoppats så mycket att man till slut börjat tro på det? Kanske har ens önskningarna och fantasierna blivit till en felaktig illusion som man valt att leva i, i hopp om kärleken.

Tiden kommer att gå och tillslut kommer man att upptäcka att inget funkar längre...man kommer att fråga sig:
Hur kan allt gå från att vara helt jävla underbart till att bli ett rent helvete?
Svaret på det är kanske att ens illusionen bleknar bort och att man vaknar upp, vaknar upp till ett liv där ingen kärlek finns...bara en längtan efter den..

Verkligenheten blir kallare och tommare än innan, kanske inser man till och med att man aldrig upplevt den äkta kärleken..bara den äkta sorgen.