Jag borde: Träna mer
Men istället: Lägger jag nosen i kakböckerna

Jag borde: Städa
Men istället: Satsar jag på att föda upp dammråttor

Jag borde: Gå upp tidigare
Men istället: Skiter jag i att gå och lägga mig

Jag borde: Övningsköra mer flitigt
Men istället: Skaffar jag mig ett förhållande med cykeln

Vi bor i Sverige. På torsdagar äter vi ärtsoppa med pannkakor, nästa dag äter vi stek fläsk och löksås och resterande dagar äter vi....ja vaddå? KÖTTBULLAR, BRUNSÅS & POTATIS ;)
Efter några års portioner tappar man ju smaken lite på det så idag prövade jag att krydda upp den kära husmanskosten lite.

Salsasås, Chilisås, chilipeppar och ett helt gäng med andra röda kryddor. Riktlinjen fick bli röd..eftersom rött är inte sött utan oftast starkt :D

Eftersom svenskar också alltid ska vara lagom fick storleken på köttbullarna bli lite större än normalt :P

Det sägs att min generation, The Generation Y (The millennials) är utomordentligt duktiga på att multitaska. Detta framkommer dock inte särskilt ofta i mitt katastrofala liv..enda gången då det faktiskt framkommer är när jag hemmafruar mig! ;) Då kan jag nämligen både baka OCH fixa mig kvällsmat! ;)




Inte för att det skulle vara relevant..men ibland kanske det möjligen händer...att det eventuellt...kanske är någon som hjälper mig....eller jaaa, jag menar...håller mig sällskap..inget annat...SÅKLART! :D

Du rullar som ingen annan rullar, du går snabbt och du ger mig en kick.
När jag är i dig känner jag mig trygg, du omfamnar mig och jag sitter i ditt knä.

Du håller mig varm och torr.
Du spelar min favorit musik på beställning.
Du följer minsta lilla vink.
Du säger inget när jag sjunger högt och falskt.
Du är min personliga packåsna och du skjutsar mig & mina vänner
Du tar mig på utfylter, ibland långt, ibland kort.
Du har alltid tid för mig och du ställer alltid upp.
Dessutom är du bra med barn och blir inte sotis om jag tar med en kille.

Lördag. Morgon. Trött. Försenat tåg. Feskestaden. Provhyttsstrippningar. Karatevurpa. Pommes. Parkbänk. Puckon. Regn. Trollhättediskriminerande biljettautomater. Glass på nos. Enveten vän. Missat tåg. Missad buss. Skrattrynkor. Öl. Cruising. Meduza. Kaka. Kamikaze. Nattamat. Kramar. Kudde. Täcke. Buss.

Jag vet inte riktigt hur det gick till men jag är näst intill bombsäker på att jag hamnat i ett öppet förhållande med min macbook. Man säger ju ofta att vänksap kan leda till något mer och så är fallet! Jag älskar alla hans sidor. Facebook, youtube, spotify, iPhoto you name it, han är allt en kvinna kan få!
Nu hoppas jag bara på ett långt och givande förhållande ;)


Är vi inte söta?! Vi matchar till och med varandra, vitt mot vitt :D <3

*Pappa räcker över ett paket till min farmor*
Pappa: Det är lite olagligt, men grattis!
Farbror: *flinar* Titta, nu får du stöldgods mamma! ;)

Lite senare:
Farbror: NEJMEN TITTA! Den där ska jag äta! :D :D :D Alla dom där tv-kockarna ska alltid äta massa blommor så nu jävlar...! *Tuggar snabbt i sig gräslöksblomman som ligger som dekoration och börjar hosta* ooooj den var det fart i...nu smakar ALLT lök xD

Lektionen släpar sig fram....spanar drömmande ut i klassrummet. Blicken fastnar..MUMMA!

Hade jag delat ut ett pris för bästa middag hade det gått till min kära vän som bjöd ut mig på middag efter att jag fyllt år. O´learys + helt underbar vän + blommor = bortskämt Hanna :P Jag har på tok för bra vänner! <3

Mexican Fried Ice Cream

Dina ögon fyller i de ord du inte sagt högt. Psykologiboken ligger uppslagen brevid mig, pärmen söndrig och sidorna nötta. Jag vet så mycket mer om dig än vad du tror. Förstår innebörden av ditt höjda ögonbryn, ditt flin och dina retsamma blickar.

Dem säger att du är smidig och hemlighetsfull men jag ser vartenda steg du tar. Jag ser dig snubbla och jag ser dig falla. Jag såg förbi den där fasaden för längesedan. Har alltid läst dig som en öppen bok, sett tankarna bakom dina drag och förstått strategin bakom din charm. Komplimangerna som du fällt tjej efter tjej med ringer som varningssignaler i mina öron. Du kan aldrig få mig, för jag vet dina hemligheter, vet att du inte är förmer än någon annan kille här i stan. Du har varit ensam, precis som oss andra. Du har varit töntig, precis som oss andra. Du har varit gänglig och finnig precis som oss andra.

Du kan försöka att sudda ut ditt förflutna, men det är nästintill omöjligt eftersom beviset ligger i min byrlåda, beviset i form av en bunt med slitna skolkataloger från min skoltid, och likaså din...

...Tar dom hänsyn till oss glassomaner som inte klarar oss på en ynka liten miniglass från fysboxen. NUUU kan man äntligen få en halvliter glass att tjocka i sig ;) Därför vill jag åt alla glassomaners vägnar tacka GB för att de äntligen fattat vinken :P


Onoooes bidlerna har jag snott från GB's hemsida

Det är inte lätt att lära sig ett nytt språk...ibland blir det lite fel.... :D

-Jag skulle vilja ha ett hekto rökt bög tack.

-Köpt medlemskort på friskis och skvättis.

-Men vart är lilla Johan?!
-Han är framför tvn och kollar på barnporngrammen

Ibland behöver man bara en uråldrig vän och några sånna däringa uråldriga (och alldeles underbara) LP-skivor :D Jag har märkt att den kombinationen är helt jävla underbar. Så en hedring till allt och alla gamla....NI ÄR RETRO NU ;)


Länge leve längesen, länge leve du min vän!

hahaha! Jaja, jag veeeet...du är precis lika lat som mig och orkar inte läsa! Såå för alla latmaskar, läs det feta.

....Fast särskilt romantiskt var det INTE!

Med ett stort flin på läpparna knallade jag i fredags hem från skolan. En man med rötter från Afrika hade tappat bort sig och bad om hjälp. Efterson jag alltid varit hysteriskt dålig på att förklara o ändå inte hade något bättre för mig sa jag att jag kunde följa honom till stan.

Efter alltför många smöriga komplimanger på engelska hittade vi till stan och han frågar om jag kan visa honom till kanalen. Eftersom det inte var många metrar bort nickade jag och vi knallade vidare.

Sedan satte vi oss ner och gjorde det absolut värsta jag vet...vi KALLSNACKADE! Sedan berättade han om sina tjejproblem och sitt ex. Och sen från ingenstanns släpper han ett: "Jag är kär i dig!" :question:
Han börjar prata om att jag är precis som hans ex och lägger ömt håret bakom mitt öra. Han beskriver hur kärlek vid första ögonkast kan hända och jag vrider obekvämt på mig. Han säger att det känns som han känt mig i flera år och jag kontrar med att det känns som jag kännt honom i typ en kvart vilket jag också gjort.

Det är en jag-vet-inte-om-jag-ska-skratta-eller-gråta-situation! Haha, jag lyckas då alltid hamna i udda situationer. :tired:

Tillslut säger jag att jag måste gå, han följer efter mig och frågar om han får visa upp mig för sin vän. Han säger att han vill laga god mat åt mig, att han vill vara min pojkvän och att han vill träffa min mamma och pappa. När jag säger att det inte funkar så säger han snälla, som om det skulle vara mindre knasigt?! Han har tagit min hand och vill gå hand i hand, när jag försöker krångla mig ut vägrar han släppa förrän jag säger när vi kan träffas igen.

Så fort jag blivit av med honom ringer jag syster xD Vafan hände där?! Hjälp ALDRIG någon att hitta vägen, det kan sluta med ett frieri :O Springer jag på honom igen kommer han väl vilja ha hjälp att hitta en kyrka så han kan tvångsgifta mig där :P

Är det de här som kallas speeddejting? ;)

Minuter, timmar, dagar, månader.
Morgnar, dagar, kvällar,nätter.
Den tiden betydde ingenting längre, det var bortglömd, det hade hänt så mycket mer nu. Nu var det inte ens dagar kvar, inte timmar och inte minuter...lidandet var slut!

De kanske inte var tillsammans jämnt och ständigt men kontakten mellan dem var ihärdig och stark. Av någon oförklarlig anledning klarade dem sig inte utan varandra, de var varandras droger. Likt en rökare behövde sin cigarett behövde Heidi, Robin. Egentligen var det helt sjukt, hur beroende hon var av hans närhet, hans kommentarer och kanske allra mest hans respekt. När han pratade med henne lekte livet. Visst hände det att hon försökte, ja försökte bli av med sitt beroende. Men abstinensen blev alltför stor. EN DAG...ja, en dag var det längsta hon kunde isolera sig ifrån honom, sen blev det för jobbigt och saknaden blev för stor.

”Men Heidi, du är inte kär i honom då? Asså det låter verkligen så...”
Denna fråga eller snarare detta konstaterande nekade hon alltid bestämt. Vad då kär?! Klart att hon inte var kär. Hon var inte ens den typen som gick och blev kär. Trots detta gnagde frågan lite inom henne men hon valde att envist ignorera den.

Egentligen hade Heidi allt hon behövde, men ändå trånade hon efter mer. Det var en gammal ovana hon inte lyckats bli av med. En känsla av att aldrig bli riktigt nöjd, att aldrig tro att hon fått något bra på kroken. De flesta killar var svin enligt Heidi och med tiden hade hon väl blivit lite utav ett själv. Den senaste tiden hade det hänt att hennes oskyldiga flirtar hade slutat i brustna hjärtan. Det var ju inte det hon ville, vilket skämt hon var! Hela hennes liv hade blivit en enda stor såpopera. Drama, drama, drama! Om hon hade fått se allting utifrån, ifrån någon annans ögon hade hon varken känt igen sig själv eller det liv hon levde.

Robin hade blivit en del utav Heidi och hon kände honom utan och innan. Därför märkte hon när allt började gå utför. Hon fnös för sig själv. Nu så här efteråt förstod hon ju hur naiv hon hade varit. Hon hade suttit om kvällarna och desperat försökt att hitta orsaker till hans underliga beteende. De små hintarna han försökt att ge henne hade hon envist ignorerat. Nuförtiden kunde det ta timmar innan hon fick svar på de sms hon skickat, förut brukade det ta sekunder. Meddelandena hon fick var nu korta och precisa, förut brukade de vara långa och fyllda med massa härliga små kommentarer som fick henne att le. Men kanske mest plågsamt var övergången, den dära övergången när hon tappat honom. När de blivit främlingar för varandra, främlingar utan något förflutet.

Allt som de haft tillsammans valde han nu bort och kvar blev bara de originella, uttjatade fraserna, de som man brukar få höra från någon avlägset bekant. Hon log inte längre men hon vägrade att ge upp. Varje dag försökte hon naivt att få tillbaka den Robin som hon en gång hade känt men detta förgäves. Meddelandena förblev kala och blanka. Vardagen flöt förbi i ett enda töcken. Ibland försökte hon att le när hennes kompisar sa något, men leendet sträckte sig inte längre än till den ena mungipan. Det var bara en fasad hon satt upp för omvärlden, den värld som hon inte längre levde i. Man behövde bara titta på henne för att förstå, ögonen var blanka och inget tycktes fånga hennes uppmärksamhet. Hon var inte längre kontaktbar.

Han hade lämnat henne för en annan tjej. Någon som passade honom bättre, någon som kändes som ett lite mer självklart val för honom. Heidi och Robin hade aldrig varit särskilt lika men hur var det egentligen? Drogs inte olikheter till varandra?

Hon hade insett det nu, att de båda inte varit kära. Hon hade varit upp över öronen förälskad i honom medan han bara sett henne som en fling. Och nu stod hon där, kvar med minnena av honom. Minnena som tidigare fått henne att le men som nu istället var som knivhugg i hennes hjärta. Egentligen betydde de ingenting längre, nu när han förnekade dem. Den underbara tid de haft tillsammans kunde lika gärna varit en dröm. Heidi rynkade pannan. Det hade nästan varit bättre om det faktiskt varit en dröm, då hade hon i alla fall kunnat vaknat upp och gå vidare. Men nu var det inte det, och hon skulle aldrig få gå vidare...

För första gången på länge kände hon sig levande, tankarna rörde runt i ett enda virrvarr uppe i hennes huvud. Hon såg den där första gången hon träffade honom, hans sneda leende, hans gullig smilgropar, hans underbara skratt, kvällen i hans bil och sedan bråket. När hon öppnad ögonen hade omgivningen blivit suddig och en kall tår fylld av smärta föll ner över hennes kind. När droppen träffade tågrälsen insåg hon att dagarna var över, timmarna förbi och minuterna räknade. Någon sekund senare slog det enorma trycket ifrån tåget emot henne och den sista smärtan och sorgen slogs ur henne. Det var en underdrift att säga att hon behövde Robin likt en rökare behövde sina cigaretter.....

För likt ett hjärta behöver syre för att kunna slå behövde hon Robin för att kunna leva, hon älskade honom och det hade hon alltid gjort..!

Har vi inte alla en släng av fjortis-sjukan? Kan lova er att de allra flesta har iaf någon egobild på datorn eller mobilen..
Men det där med dagens-outfit lämnar jag över till modebloggerskorna...för själv tycke jag det känns hysteriskt fånigt att kråma sig framför speglen med en mobil i handen :|

(www.failblog.org)